Då kan man bocka av ännu en Cykelvasa från schemat. Och ja, jag tar tillbaka det där med att det inte är ett MTB-lopp på grund av avsaknaden av lera. Jag hade fel. Jag erkänner det! På riktigt!
Torsdag eftermiddag åkte vi upp, fyra hugade cyklister och efter en regelrätt intankning av föda på Burger King i Grums var vi strax innan midnatt framme vid huset där vi skulle bo. Det var bara att lassa in cyklarna och våra grejor och sedan lägga sig för att sova.
Fredagsmorgonen började med en tripp till närmaste mataffär för att köpa frukost till ett halvt kompani – det var fler som skulle komma upp under dagen. När det väl var avklarat och frukosten var intagen svidade de av oss som vågar visa oss i tajta kläder om till lycra och rullade ner till målområdet för att titta lite på CV30/45:orna som hade börjat rulla in.
Tanken var att också hämta ut min bib men den visade sig snart ligga i Sälen fastän det stod på mitt ”kvitto” att den minsann skulle finnas i Mora. Jaha, som om det inte var stressat nog på startmorgonen ändå.
Dagen förflöt i övrigt med intagandet av mat, lite geocaching och cykelcheck. Drog åt varenda jäkla mutter som jag kunde hitta och efter idogt svärande och med en del kemiska stridsmedel lyckades jag få ordning både på framväxel och bakväxel. Min omgivning uppvisade ett visst tålamod med mitt stånkande och stod mest och skrattade åt mina farhågor om att gå i mål utan hälften av hojjen.
Kvällsmat intogs på en pizzeria i Mora innerstad och sedan var det bara att ställa klockan på fem och gå och lägga sig. Som om det skulle fungera att somna liksom.
Klockan fem gick som sagt reveljen och det var bara att svida om till uniform. Tittade på temperaturen – sex grader – och gjorde valet att ha både undertröja, tröja och vindväst på tillsammans med benvärmare och armvärmare. Absolut inget jag ångrar i efterhand, men hallå, det är augusti!! Enda kroppsdelen jag frös om var höger fot – mycket blöt lera på den när jag kom i mål!
Ner till startområdet för att ta 06.00-bussen till Sälen och slocknade ett par gånger på vägen. Bussresan skulle enligt uppgift ta två timmar vilket hade gjort mig bra nervös inför att bara ha 35 minuter till start när jag väl var på plats, men bussen var framme redan strax efter sju så det var gott om tid. Enda problemet var att det regnade men efter årets bravader var man väl van? Rullade sedan från bussen till startområdet, hämtade mina startlappar, fixade hojjen, fyllde vattenflaskorna och lade hela kalaset i startfållan. Klappat och klart.
Två minuter innan vi skulle rulla ur vår fålla insåg jag att jag hade glömt GPS’en i min väska som jag lämnade till några kamrater. Försökte desperat nå dem på telefon men utan framgång. Kastade snabbt igång Strava och körde igång samtidigt som alla började röra sig framåt. Då kom nästa bakslag – fick f-n inte i skorna i pedalerna. Jag hade valt LVG-pedaler då jag ville ha ett par skor som jag använt mycket och som var inställda för mig (mindre risk för mitt knä) men hade inte alls räknat med att regnet hade förstört halva fältet och att andra halvan satt intryckta i mina klossar. Sparkade, slog, pekade, fältet rullade bort till starten – själv fick jag gå vid sidan om. Fortsatte sparka och peta och till slut fastnade iaf en av dojjorna. Starten gick, fick ägna många sekunder i början att försöka få fast den andra foten och till slut klickade den i. Trampade iväg som näst sista gubbe i startfältet – inte riktigt den drömstart jag hade räknat med.
Först är det uppför, ganska länge innan det planar ut. Det var så smockat med folk i uppförsbacken att det inte fanns någon tillstymmelse till att trampa på ordentligt. Fick glatt lägga mig mitt fältet och försöka arbeta mig upp långsamt men säkert och det gick även om det gick långsamt. Till slut hamnade jag med en grupp som tog i hyffsat och körde på.
Loppet i sig var en lerig historia och inte så mycket att säga om. Hade en rejäl svacka efter ungefär halva loppet där jag helt enkelt funderade på att lägga ner skiten och åka hem och sova istället. Tog mig i kragen och tänkte bara kilometer för kilometer att det bara skall gå – snart är det klart, snart är jag hemma. Tack och lov släppte det efter ett tag och när det var tre mil kvar så hade jag både ork och motivation att köra på.
Något jag märkte ganska snart var att jag var betydligt snabbare än min omgivning i uppförsbackarna och på asfalten (konstigt). Fick hela tiden bromsa mig själv uppför då det var massor av folk i vägen. Nerför fick jag slita för att komma ikapp men det gick ändå såpass bra att jag inte tappade kontakt. På asfalten var det bara ner i låg tempoliknande ställning och trampa på. Måste sett roligt ut med 20 cyklister bakom en röd-blå smurfliknande historia som tror han kan köra tempo längst fram i ledet.
Den sista milen var det bara att trycka på och när vi rullade in på campingen i Mora och det började rycka i krampnerverna var det bara att köra slut på det sista. Stövlade över mållinjen efter 3h23m47sek men eftersom jag inte hade någon klocka så frågade jag killen framför hur det hade gått (han var i samma startgrupp som mig) och fick bekräftat att det iaf var under 3h25. Målet var 3h30 så jag blev kanonnöjd även om jag kände att det nog finns mer att hämta. Sänkte mig iaf med 17 minuter från förra gången och kan jag nu komma i en tidigare startgrupp och hålla mig långt fram i fållan så finns det nog ytterligare några minuter att tjäna.
En rolig incident var att jag i målområdet fick kramp i båda benen när jag hoppade av cykeln och alldeles bredvid avspärrningarna som jag desperat klamrade mig fast vid stod två damer och tittade konstigt på mig. Ett glatt ”goddagens” från min sida lockade iaf fram ett spontant skratt. De till och med tog ett kort på mig när jag väl kunde stå på benen igen!
Bäst var nästan ändå när jag kom hem och ungarna hade gömt sig, hoppade fram och skrek GRATTIS och viftade med ballonger när jag kom hem! Underbart!!
Målet nästa år? 03.15 kanske? Vi får väl se …
